Natoanalys – ett oberoende initiativ för ökad kunskap om vad ett svenskt Natomedlemskap kan innebära

Vägval säkerhet

– en genomgång av förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap

av Daniel Färm

Sveriges säkerhet handlar i grund och botten om att värna vår demokrati, och därmed vår välfärd, vår jobbpolitik och vår rätt att demonstrera för minskade barngrupper i förskolan.

Förord

Inför beslutet om Sveriges säkerhetspolitiska linje är det viktigt att med öppet sinne gå igenom vad som är bäst för Sveriges säkerhet. Det finns dock fler än ett svar på ”Vad som är bäst för Sveriges säkerhet”. Därför är det viktigt att låta en analys av vad det förändrade säkerhetsläget innebär präglas av viss ödmjukhet inför de mål- och intressekonflikter som präglar detta vägval.

Socialdemokratin är i skrivande stund mitt uppe i en säkerhetspolitisk dialog. Samtidigt pågår en fördjupad säkerhetsanalys med samtliga riksdagspartier samt de socialdemokratiska utrikes- och försvarsministrarna. Inför dessa processer är det inte orimligt att faktiskt redogöra för hur jag själv ser på vägvalet. Denna genomgång, som syftar till att bidra med fakta och argument i sakfrågan, är ett eget initiativ. Ambitionen är ett sakligt bidrag till dialogen genom en genomgång av ett antal centrala aspekter av fortsatt alliansfrihet respektive ett svenskt Natomedlemskap.

Jag vill vara öppen med min egen uppfattning i frågan, som jag har följt sedan mitten av 1990-talet. Min egen syn har präglats av ett prövande och öppet sökande förhållningssätt:

Jag har alltid haft en positiv syn på Natos bidrag till säkerhet och fred i Europa. Efter Putins anfallskrig mot Ukraina har jag nu landat i att argumenten för ett svenskt Natomedlemskap har stärkts och att det steget skulle vara bäst för Sveriges säkerhet. Det förutsätter dock att Finland vill gå med. De har i skrivande stund ännu inte meddelat sitt formella beslut, men allt tyder på att Finland inom mycket kort kommer meddela ett ja till Nato. Om Finland mot förmodan inte vill gå med, så bör inte Sverige lämna Finland ensamma i ett utsatt läge i förhållande till Ryssland.

Mest sannolikt är dock att Finland vill gå med. I så fall skulle Sveriges säkerhet stärkas av ett sådant steg. Denna rapport syftar till att ge en fördjupad förståelse för varför.

/Daniel Färm

[1] https://www.svd.se/a/l158oG/ga-med-i-nato-nu-skulle-provocera-ryssland

[2] https://www.gp.se/debatt/rysslands-aggressivitet-kr%C3%A4ver-en-europeisk-f%C3%B6rsvarsallians-1.34820005

[3] https://www.svd.se/a/k6O1PL/daniel-farm-natolinjen-har-starkts-men-hall-huvudet-kallt

Inledning

Sverige står inför ett av vår tids viktigaste beslut: Natomedlemskap eller fortsatt alliansfrihet. Detta är en genomgång av förutsättningarna för detta vägval. Den kan bidra till både den socialdemokratiska dialogprocessen och den öppna säkerhetspolitiska debatten.

Putins fruktansvärda anfallskrig mot Ukraina har i grunden förändrat det säkerhetspolitiska läget. Ändå är detta ett vägval som innebär svåra – men viktiga – avvägningar. Det är därför viktigt att visa stor respekt för såväl behovet av en gedigen analys, som vikten av en ordentlig förankring av frågan.

Det finns inga ideallösningar i detta, och det är klokt med viss ödmjukhet inför de mål- och intressekonflikter som präglar detta vägval. Den som uppfattar vägvalet mellan svenskt Natomedlemskap och alliansfrihet som enkelt eller svartvitt gör det allt för lätt för sig

En seriös och förutsättningslös genomgång av dessa mål- och intressekonflikter ger dock ändå vid handen att argumenten för en svensk medlemsansökan till försvarsalliansen har stärkts, samtidigt som flera argument mot ett Natomedlemskap inte är lika giltiga längre. Men med det sagt så finns det flera kritiska perspektiv som det är relevant att lyfta – även om de sedan behöver vägas mot andra.

Låt oss titta närmare på de olika avvägningar som nu behöver göras.

A. Sveriges säkerhet

Vilken väg stärker Sveriges säkerhet bäst? Det är den enskilt viktigaste frågan som vägvalet handlar om.

Ett lands säkerhetspolitik handlar främst om att bidra till att undvika att utsättas för militära angrepp och värna det egna landets oberoende. Det finns för Sveriges del flera aspekter och alternativ att beakta i detta hänseende:

1. Egen försvarsförmåga

Varje land har i första hand självt ansvar för att på olika sätt motverka försök att inskränka sitt oberoende. Sverige kommer – oavsett hur eventuella samarbeten eller medlemskap ser ut i övrigt – behöva stärka sin militära och civila försvarsförmåga avsevärt. Att så ska ske har den S-ledda regeringen också lämnat besked om[1]. Men vad skulle en sådan förstärkning innebära rent försvars- och säkerhetspolitiskt för Sverige? Det militära försvaret av Sverige fyller framför allt tre säkerhetspolitiska funktioner:

[1] https://www.regeringen.se/artiklar/2022/03/forsvarsanslaget-ska-oka-till-tva-procent-av-bnp/

a) Avskräcka

I ett idealläge skulle Sverige ha en tillräckligt stark militär och civil förmåga för att avskräcka främmande makt från att anfalla vårt land. I syfte att bidra till detta genomförs nu också en extremt kraftig upprustning av det svenska försvaret – efter många år av nedrustning. Målet är att få en främmande makt som överväger att angripa Sverige att ändra sin bedömning av risker och kostnader med ett sådant anfall – och avstå. I totalförsvarsbeslutet kallas detta för att det svenska försvaret ska vara ”krigsavhållande”.[1] Ett annat vanligt begrepp är ”tröskeleffekt” eller ”tröskelförsvar”.  

Exakt hur stor den egna militära förmågan behöver vara är svårt att avgöra, och beror på den militära förmågan hos den potentiella anfallaren. De flesta bedömare gör dock gällande att Sverige även med försvarsanslag på två procent av BNP inte skulle ha tillräcklig militär kapacitet för att ensamma avskräcka ett land som Ryssland.

Till det kommer att Ryssland inte bara har kärnvapen, utan också har varit beredda att hota med användande av dessa för att underbygga sin konventionella krigföring i Ukraina. Om Sverige skulle drabbas av samma hot, så skulle det vara svårt att värja sig mot, eftersom vi också saknar kärnvapen och inte heller står under ett kärnvapenparaply.

[1]https://www.regeringen.se/4a9e48/globalassets/regeringen/dokument/forsvarsdepartementet/forsvarsproposition-2021-2025/sammanfattning-av-propositionen-totalforsvaret-20212025_.pdf

b) Försvara

Om Sverige själva inte har lyckats avskräcka Ryssland från att anfalla exempelvis Gotland, så handlar nästa steg om att ha tillräcklig militär förmåga för att motstå ett anfall. I Totalförsvarsbeslutet 2020 beskrivs det så här: ”Om Sverige blir angripet ska Försvarsmakten med stöd av övriga totalförsvaret försvara Sverige för att vinna tid, skapa handlingsfrihet och ytterst säkerställa landets självständighet. Motståndet ska vara beslutsamt och uthålligt.”

Även förutsättningarna att lyckas med detta beror på både den svenska förmågan och på den ryska offensiva förmågan. De närmaste åren rustar Sverige upp kraftigt. Samtidigt har den ryska militära förmågan i Ukraina visat på avsevärda brister[1] – men också på en allvarlig grymhet och brist på respekt för civila och folkrätt. Ryssland har uppenbarligen inte ens försökt att vinna ukrainarnas ”hearts and minds”. Det handlar snarare om ett försök att skoningslöst förinta och trycka ned.

Ändå har Ryssland sedan många år tillbaka lyckats ockupera och mer eller mindre permanent hålla delar av flera länder: Abchasien i Georgien, Transnistrien i Moldavien samt Krim och delar av Donetsk och Luhansk i Ukraina (ett område som nu riskerar att mer permanent utökas med exempelvis sydkusten runt Mariupol). Har Sverige ensamt förmåga att motstå ett ryskt försök att på motsvarande sätt ta och hålla exempelvis Gotland? Sannolikt under en tid – men i slutänden har Ryssland även efter Ukraina en avsevärt större militär förmåga än Sverige ensamt[2].

[1] https://www.svd.se/a/1O91dB/blinken-traffade-zelenskyj-lovar-mer-pengar

[2] https://www.dagensps.se/investerardygnet/sa-farligt-ar-ryssland-och-deras-militara-kraft/

c) Bekämpa

Om försöken att motstå ett ryskt angrepp på exempelvis Gotland skulle misslyckas, så kommer det svenska militära försvaret delvis behöva ställa om till att bekämpa ockupationen – både genom direkt gerillakrigföring på ockuperad mark, och genom att militärt försöka återta förlorat territorium vid en frontlinje. Har Sverige ensamt tillräcklig kapacitet för att göra detta? Svaret blir liknande som ovan: eventuellt i viss utsträckning – men sannolikt inte i den omfattning som skulle krävas för att kasta ut ryska ockupationstrupper helt.

***

Att stärka den egna försvarsförmågan avsevärt är alltså något som Sverige kommer att göra oavsett vilken säkerhetspolitisk linje landet väljer. Men få eller ingen förordar att Sverige ska klara sig helt självt. Därför finns det tre alternativ för att få hjälp: bilaterala/trilaterala samarbeten, EU eller Nato.

2. Bilaterala samarbeten

Sverige har idag utvecklat avgörande och viktiga bilaterala och trilaterala samarbeten som sammantaget skapar förutsättningar för att kunna få hjälp i händelse av att Sverige utsätts för angrepp[1]:

[1] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/internationella-forsvarssamarbeten/bilaterala-forsvarssamarbeten/

a) Finland och USA

Det viktigaste och mest långtgående samarbetet är det som Sverige har ingått med Finland och USA. Det handlar om såväl försvarsövning, -förberedelser och -planering som säkerhetsanalys och informationsutbyte. Samarbetet har blivit så djupt som det är möjligt – men utan att det finns några ömsesidiga förpliktelser, löften eller garantier om direkt och aktivt militärt stöd vid ett angrepp. Det trilaterala samarbetet mellan Sverige, Finland och USA är just ett långtgående försvarssamarbete – inte en försvarsallians.

b) Nato

Jens Stoltenberg, f d partiledare för norska Arbeiderpartiet och
statminister – nu Natos generalsekreterare.

Sverige ingår i Natos Partnerskap för fred, Joint Expiditionary Force, har tecknat värdlandsavtal med Nato för att förbereda för att Natotrupper ska kunna agera på svenskt territorium, har omfattande och återkommande gemensamma militärövningar, och har agerat i strid under Natobefäl i Afghanistan. Sverige har gått så långt man kan gå i samarbete med Nato – utan att bli medlem. Det går inte att utesluta att detta innebär att Kreml i hög utsträckning uppfattar Sverige som en ”de facto”-medlem av Nato. Samtidigt har Sverige uttryckligen inte vare sig inflytande över Nato eller – allra viktigast – tillgång till de säkerhetsgarantier som kommer med ett medlemskap. Att det inte räcker att ha övat och samarbetat med Nato blev mycket tydligt för Ukraina, som trots långtgående samarbete med Nato inte fick direkt militärt stöd av försvarsalliansen när man angreps av Ryssland.

c) Frankrike, Storbritannien och övriga nordiska länder

Sverige har också ingått bilaterala och trilaterala försvarssamarbeten med länder som Storbritannien, Frankrike och de nordiska länderna. Även dessa omfattar förberedelser, informationsutbyten, krigsmateriel, o s v – men inte försvarsförpliktelser.

* * *

Sammantaget kan konstateras att Sverige har utvecklat och stärkt en mängd samarbeten, som skapar goda förutsättningar för stöd om och när dessa länder eller organisationer själva väljer att gå in med sådant i ett skarpt läge. Det finns en stark – och eventuellt inte helt ogrundad – förhoppning om att Sverige ska kunna få visst stöd från andra samarbetsländer i händelse av väpnat angrepp.[1] Men samtliga samarbeten saknar den avgörande försvarsgarantin och förpliktelsen som finns i framför allt Atlantfördragets (Natos ”stadgar”) artikel 5.

Flera länder – bland annat Storbritanniens utrikesminister – har uttalat att landet skulle komma till Sveriges undsättning om landet skulle attackeras[2]. Den typen av muntliga uttalanden är naturligtvis uppskattade, och ett uttryck för en nära vänskap och partnerskap länderna emellan. Men de har i ett skarpt läge inte alls samma betydelse som en full och hård försvarsgaranti. Sådana får man endast som fullvärdig Natomedlem.  

Det grundläggande problemet i sammanhanget är att Ryssland i Ukrainakriget har visat att man är berett att använda hot om kärnvapenvedergällning för att hindra andra länder från att ”lägga sig i” deras anfallskrig.[3] Det innebär – för att vara extremt tydlig – att en amerikansk president behöver överväga om han eller hon skulle vara beredd att riskera svampmoln över amerikanska städer för att komma till undsättning till ett land som USA inte har några formella förpliktelser gentemot.

Ukraina har blivit smärtsamt medvetet om att vare sig Nato eller enskilda Natoländer har varit beredda att gå in med direkt militär trupp för att försvara sin övningspartner.[4] Det finns i detta hänseende ingen principiell skillnad mellan Sverige och Ukraina. Orsaken är lika tydlig som rimlig: man vill inte riskera att bidra till ett tredje världskrig.

De allra flesta bedömare och politiska ledare är överens om att det är skillnad på att vara medlem i Nato och att ”enbart” har samarbeten och öva tillsammans. Vid sitt besök i Sverige våren 2022 underströk Norges socialdemokratiska statsminister Jonas Gahr Støre just detta: vi må ha långtgående samarbeten och övningar tillsammans – men till syvende och sist är det en avgörande skillnad på att ha eller inte ha säkerhetsgarantin. Medlemmar kan på ett helt annat sätt räkna med USAs och övriga Natos direkta militära stöd både för att avskräcka och (om det inte räcker) motstå ett militärt angrepp från Ryssland.[5]

[1] https://www.dn.se/sverige/hultqvist-forsvaret-rustas-upp-mot-krig/

[2] https://www.gp.se/nyheter/sverige/britterna-lovar-hj%C3%A4lpa-sverige-milit%C3%A4rt-1.67134334

[3] https://sverigesradio.se/artikel/historia-skrivs-nu-i-europa

[4] https://omni.se/expert-ukraina-kan-inte-rakna-med-militar-hjalp/a/Kz1mKe

[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/gahr-store-sakerhetsgarantin-galler-for-medlemmarna

3. EU – en politisk union med förpliktelser

Sverige kan i dagsläget alltså hoppas på – men (åtminstone officiellt) inte räkna med – militärt stöd från Nato, USA eller andra bilaterala samarbetspartners i händelse av att vår suveränitet hotas. Däremot är Sverige – till skillnad från Ukraina – redan medlemmar i en politisk union: EU. I EU:s Lissabonfördrag finns en solidaritetsklausul om att samtliga medlemsstater ska komma till varandras undsättning om ett annat medlemsland utsätts för väpnat angrepp.

Formuleringen liknar Natos Artikel 5, och är inte betydelselös.

”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.”[1]

Det finns dock två aspekter som gör att Natos Artikel 5 väger tyngre:

  1. I Nato är solidaritetsklausuelen i Artikel 5 uppbackad av en omfattande militär organisation: förberedelser, övningar, interoperabilitet, kommandostruktur med mera. EU är ingen militär försvarsallians, och har inga rutiner, förberedelser, kommandostruktur eller annan militär infrastruktur för att omvandla solidaritetsklausulen till faktisk kollektiv försvarsförmåga.
  2. EU:s solidaritetsklausul anger uttryckligen att det är Natos Artikel 5 som utgör grunden för det kollektiva försvaret för alla de 21 EU-länder som även är med i Nato. Även EU erkänner alltså att Nato i detta sammanhang – för de allra flesta medlemsstater – väger tyngre.

Till detta kommer att EU:s solidaritetsklausul inte har prövats ordentligt. Frankrike åberopade förvisso denna klausul – och fick brett stöd av övriga EU-länder – i samband med terrorattentaten mot Paris 2015[2]. Men det ledde knappast till omfattande insatser av stridande förband från andra EU-länder för att försvara Frankrikes territorium.

Inte heller Natos artikel 5 har prövats ordentligt. USA åberopade förvisso denna efter terrorattentaten mot New York och Pentagon den 11 september 2001[3]. Då hörsammade vissa länder, som Danmark och Polen, USA:s begäran – medan andra, som Tyskland och Frankrike, inte var beredda att gå in med trupp i de USA-ledda krig i Afghanistan och Irak som skulle följa på angreppet.

Förutom solidaritetsklausulen pågår det inom EU en process för att utveckla en egen gemensam försvars- och säkerhetspolitik samt försvarsförmåga[4]. Detta spår aktualiserades särskilt under åren då Trump styrde USA, och då på flera sätt ifrågasatte Nato och skapade osäkerhet kring USAs beredskap att svara upp mot de ömsesidiga försvarsförpliktelserna.

SSU har sedan Rysslands anfall mot Ukraina fattat beslut om att förorda att Sverige lämnar den militära alliansfriheten – men till förmån för ett svenskt deltagande i utvecklingen av en gemensam försvars- och säkerhetspolitik inom EU.[5] Det är inte ett ointressant spår – på sikt. Men det är inte något som finns skarpt idag. De flesta EU-länder som även är Natomedlemmar (möjligtvis med undantag av Frankrike) prioriterar i detta hänseende än så länge Nato – där det redan finns en mycket kraftfull militär övnings- och kommandostruktur med mera, och där säkerhetsgarantierna understöds av USA (inklusive dess kärnvapenparaply). Men EU-spåret är ändå intressant på sikt, och bör inte avfärdas för all framtid.

[1] https://www.europarl.europa.eu/about-parliament/sv/in-the-past/the-parliament-and-the-treaties/treaty-of-lisbon

[2] https://www.europaportalen.se/2015/11/frankrike-ber-eu-lander-om-militar-hjalp

[3] https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2022/april/det-betyder-eus-och-natos-sakerhetsklausuler/

[4] https://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitiska-utvecklingen-inom-eus-sakerhets–och-forsvarssamarbete/

[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ssu-utoka-samarbetet-med-eu-inte-ga-med-i-nato

4. Natomedlemskap

Nato är världens största försvarsallians, med 30 länder i Europa och Nordamerika som fullvärdiga medlemmar. Ytterligare 20 länder – bland annat Sverige, Finland, Ukraina och Ryssland – är med i Natos omfattande samarbetsprogram Partnerskap för fred.[1] Sammantaget står Nato för världens största och modernaste försvarskapacitet.

”hålla Sovjet ute, amerikanarna inne och tyskarna nere”

Natos grunder är fastlagda i Atlantpakten från 1949. Natos första generalsekreterare, britten Lord Ismay, förklarade fyndigt att Natos roll (då, efter andra världskriget och i början av kalla kriget) var att ”hålla Sovjet ute, amerikanarna inne och tyskarna nere”.[2] Idag är Nato fortfarande en politisk organisation, där USA spelar en central roll. Men numera vill ingen ”hålla tyskarna nere” – tvärtom vill alla att Tyskland ska bidra så mycket som möjligt till alliansen. I övrigt stämmer devisen rent principiellt (om vi är tydliga med att Ryssland är huvudsaklig arvtagare till Sovjetunionen också i detta hänseende).

Ett Natomedlemskap innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser (se mer utförligt nedan), utifrån principen i Atlantfördragets berömda Artikel 5: att ett angrepp på en medlemsstat ska betraktas som ett angrepp på alla – och att var och en ska agera på sätt som det anser lämpligt utifrån detta.

För Sverige skulle ett Natomedlemskap innebära ökade säkerhetsgarantier och löften om direkt militärt stöd i händelse av att vi utsätts för väpnat angrepp, vilket skulle öka såväl avskräckning som motståndskraft och förmåga att slå tillbaka.

Skillnaden mot att stå helt ensam är att Sverige vid ett Natomedlemskap får hjälp från andra Natoländer.

Skillnaden mot de bilaterala försvars- och säkerhetssamarbetena är att det vid ett Natomedlemskap finns en förpliktelse som gör att Sverige kan vara mer säker på att få uppbackning av andra – vilket är mer långtgående än de förberedelser för och förhoppningar om stöd som dagens samarbeten bygger på.

Skillnaden mot EU-medlemskapets solidaritetsklausul är bland annat att ett Natomedlemskap backas upp av en prioriterad klausul (Nato är utpekat som den främsta organisationen för kollektivt försvar för alla EU-länder som också är Natomedlemmar), samt förberedelser och en organisation som är anpassad för militär avskräckning och att leverera på militära ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Skillnaden mot alla tre övriga alternativ är att Sverige som Natomedlem skulle omfattas av framför allt USA:s kärnvapenavskräckning.

[1] https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2020/6/pdf/What_is_NATO_swe_20200507.pdf

[2] https://sverigesradio.se/artikel/7190965

* * *

Låt oss nu titta närmare på vilka effekter en fortsatt militär alliansfrihet respektive en svensk Natoansökan kan tänkas få.

B. Säkerhetseffekter av fortsatt alliansfrihet

Skulle en fortsatt alliansfrihet bidra till att hålla nere spänningarna i vårt närområde, eller till att Putin flyttar fram sina positioner i och runt Östersjön?

Ett av huvudsyftena med den svenska och finska militära alliansfriheten har varit att bidra till att hålla nere spänningarna i vårt närområde. Det har länge varit en relativt framgångsrik linje, även om Ryssland vid upprepade men enstaka tillfällen har kränkt svenskt luftrum och territorialvatten.

Det är givetvis omöjligt att säkert veta hur Putin agerar i framtiden. Men man kan ändå se att han genom det folkrättsvidriga anfallskriget mot Ukraina har mält ut sig ur den europeiska säkerhetsordningen – inklusive ambitioner om gemensam säkerhet i Östersjöområdet. Förutsättningarna att skapa fred i Östersjöområdet genom en konstruktiv dialog och samarbete med Putins Ryssland är idag obefintliga. Angreppet på Ukraina innebär att Sverige behöver inta ett helt annat förhållningssätt till Ryssland, så länge som Putin och hans idéer styr landet.

Det är möjligt att fortsatt militär alliansfrihet skulle innebära att Östersjön kan fortsätta vara ett fredens hav. Kreml skulle välkomna om Sverige och Finland valde att fortsätta vara militärt alliansfria. Spänningarna mellan å ena sidan Sverige och Finland och å andra sidan Ryssland skulle på kort sikt sannolikt inte öka kraftigt.

Samtidigt måste man förstå den världsbild och den syn på andra stater som styr Putins agerande. Det är en starkt geopolitisk och chauvinistiskt nationalistisk grundsyn. Ryssland uppfattas stå under hot från USA och övriga västmakter, som håller på att ringa in landet. Putin vill istället att Ryssland ska återta sin forna roll som global supermakt, baserat på det historiskt sett större territorium som splittrades upp efter Sovjetunionens fall 1991. Eller – ännu hellre – som Tsarrysslands största utbredning före världskrigen.

Istället för att lyfta gemensamma lösningar, så tycks Putin se geopolitiken som ett nollsummespel: det ett land vinner, förlorar ett annat. Det innebär att han kan komma att betrakta fortsatta svenska och finska militära alliansfriheter som ett svaghetstecken. Han kan till och med felaktigt uppfatta ett besked om fortsatt militär alliansfrihet som en anpassning till ryska intressen – även om syftet med ett sådant vägval inte alls bygger på ett sådant synsätt. Och om ett grannland – i Putins ögon – har börjat visa sig ”svagt” och beredd att ”anpassa sig”, så kan det vara lockande för honom att utnyttja det ytterligare. Det finns onekligen en risk att Putin skulle utnyttja fortsatta svenska och finska alliansfriheter till att på olika sätt flytta fram de ryska positionerna i Östersjöområdet.

Eftersom Putin vare sig har en ideologi eller ökad handel som lockar västländerna, så återstår att sätta sig i respekt genom att utöva våld. Han har i både Ukraina och flera andra länder tydligt visat en beredskap att agera expansivt och aggressivt. Det går inte att utesluta att Putin på sikt skulle agera militärt i Östersjöområdet, exempelvis genom att angripa de forna Sovjetstaterna Estland, Lettland och Litauen – och/eller Gotland och Åland.

Till detta kommer att Sverige redan idag har ett mycket långtgående militärt samarbete med både USA och Nato. Tillsammans med ett starkt svenskt stöd för Ukraina har närmandet till Nato och USA gjort att Sverige – liksom många andra västländer – betraktas som ”icke vänligt sinnat land” av Kreml. Det är högst sannolikt att Ryssland de facto redan betraktar Sverige nästan som ett Natoland.

Innebär fortsatt alliansfrihet att Sverige skulle fredas vid en konflikt mellan Ryssland och Nato?

Ett av huvudsyftena med den militära alliansfriheten har sedan 1814 varit att hålla Sverige utanför stormakternas krig och konflikter[1]. Det lyckades också i hög utsträckning under såväl första som andra världskriget, liksom under stora delar av kalla kriget.

Idag är läget dock annorlunda. Samtliga länder runt Östersjön, förutom Ryssland, är medlemmar i EU och hyfsat stabila demokratier (även om det finns en hel del problem i såväl Polen som de baltiska staterna). Sverige skulle aldrig kunna eller vilja vara neutralt om Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark (eller Norge) anfölls. Sverige har också utfärdat en unilateral solidaritetsklausul som stadfäster att Sverige åtar sig att agera till stöd för andra EU-länder eller nordiska länder om dessa skulle attackeras.[2]

Man kan förvisso tänka sig en konflikt mellan Nato och Ryssland som inte bygger på att ett EU-land har angripits. Det skulle kunna handla om en direkt konflikt mellan Ryssland och USA, eller ryska angrepp på Turkiet eller några av de Natoländer på Balkan som ännu inte är medlemmar i EU. I dessa fall skulle Sverige som militärt alliansfri teoretiskt sett kunna stå utanför direkt militär inblandning. Frågan är dock om vi verkligen vill det? Förutsättningarna och viljan att stå utanför en väpnad stormaktskonflikt skulle givetvis bero på omständigheterna och hur Sveriges säkerhet skulle påverkas. Men till syvende och sist finns det ändå en grundläggande solidaritet med alla länder och folk som angrips med militärt övervåld.

Dessutom visade den svenska utredningen Säkerhet i en ny tid (SOU 2016:57), som även undersökte förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap, att man vid en konflikt som involverar någon av staterna runt Östersjön skulle behöva betrakta området som en helhet.[3] Rent militärt skulle Ryssland alltså betrakta Östersjöområdet som ett samlat område – oavsett om vissa länder (idag Sverige och Finland) är alliansfria och andra är Natomedlemmar. Det innebär att om det uppstår en konflikt mellan Ryssland och Nato, så skulle Sverige med allra största sannolikhet inte kunna (eller kanske vilja) stå utanför. Samtliga av våra grannländer (inklusive Finland, som i skrivande stund tycks förbereda ett besked om att gå med) skulle ju då vara direkt involverade, och det är högst osannolikt att Östersjöområdet skulle fredas även om konfliktens huvudområde skulle ligga längre söderut.

Alltså: om det blir en konflikt mellan Ryssland och Nato, så talar mycket för att Sverige skulle dras in i en sådan konflikt – även om vi skulle vara fortsatt alliansfria:

[1] https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R–4937–SE

[2]https://www.regeringen.se/4a9e48/globalassets/regeringen/dokument/forsvarsdepartementet/forsvarsproposition-2021-2025/sammanfattning-av-propositionen-totalforsvaret-20212025_.pdf

[3] https://www.regeringen.se/contentassets/dc054ef38cde47dabf5aadf63dcab469/sou-2016_57.pdf

[4] https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2022/april/det-betyder-eus-och-natos-sakerhetsklausuler/

 C. Säkerhetseffekter vid svenskt Natomedlemskap

Vilken är risken för ökade spänningar och utsatthet under en ansökningsprocess?

I skrivande stund har den svenska fördjupade säkerhetsanalysen ännu inte presenterats. Den finska motsvarigheten – den säkerhetspolitiska ”redogörelsen” – pekade dock på att risken ökar för någon form av reaktion från Kreml, inklusive någon form av militärt eller hybridangrepp på Finland, om och när en ansökningsprocess väl har initierats.[1] Vad detta kan innebära mer konkret är högst osäkert. Det kan handla om aggressiva muntliga reaktioner, cyberattacker, utplacering av omfattande missilsystem längs den finska gränsen – eller faktiska militära angrepp eller kränkningar.

Mycket talar för att samma sak skulle gälla Sverige: någon form av reaktion från Ryssland är att vänta. Frågan är vilken karaktär en sådan reaktion skulle ha.

För att minska dessa risker pågår en diskussion med framför allt USA och Storbritannien om visst skydd eller stöd under en ansökningsprocess till Nato – om och när en sådan skulle bli aktuell.[2] Den tidigare Natoutredaren, ambassadör Krister Bringéus, ser det som uteslutet att Sverige inte skulle få stöd av USA både för att avskräcka från ett anfall och för att försvara mot ett sådant.[3] Det handlar inte minst om USAs – och Natos – trovärdighet att försvara ett land som har blivit inbjudet till försvarsalliansen.[4] Att Sverige inte skulle ha något skydd alls under en process är ett budskap som både är fel och gynnar Putins informationskrigföring mot ett svenskt Natomedlemskap. Å andra sidan lär vare sig Sverige eller Finland i ett sådant läge få några hårda formella militära försvarsgarantier. Det får man bara som Natomedlem.

Ökar eller minskar risken för väpnat angrepp mot Sverige om vi är medlemmar i Nato?

På kort sikt är risken alltså stor för ökade spänningar och någon form av reaktion från Ryssland om Sverige (och Finland) skulle ansöka om medlemskap i Nato. När Finland väl är medlem i Nato så visade den finska säkerhetspolitiska redogörelsen dock att landets säkerhet skulle öka, genom den kraftigt utökade avskräcknings- och kollektiva försvarskapacitet som ett Natomedlemskap innebär.[5]

Inget Natoland har någonsin blivit angripet av ett annat land. Det är ett historiskt faktum som inte går att bortse från.[6] (Däremot har flera Natoländer utsatts för terrordåd. Det har dock även alliansfria länder som Sverige, och många andra stater runt om i världen – inklusive Ryssland.)

Motargumentet är att både första och andra världskriget visade att de länder som var med i allianser och pakter snabbt drogs in i kriget, som sannolikt eskalerade snabbare än om de inte hade varit allierade. Vissa neutrala stater, som Sverige och Schweiz, lyckades hålla sig utanför kriget. Andra, som Finland, Norge och Danmark, attackerades och/eller ockuperades under andra världskriget av Sovjetunionen respektive Nazityskland.

Idag ser den europeiska säkerhetsordningen – liksom Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten – dock något annorlunda ut. Sverige har ett mycket långtgående samarbete med både USA och Nato, och är fullvärdig medlem av EU, med dess solidaritetsklausul. Ryssland betraktar redan idag Sverige som ett icke vänligt sinnat land.[7] Som har visats ovan är sannolikheten stor att Sverige skulle involveras i en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato även om vi fortsätter vara alliansfria.

[1] https://valtioneuvosto.fi/sv/-/statsradets-redogorelse-om-det-aktuella-laget-granskar-finlands-forandrade-sakerhetspolitiska-miljo

[2] https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/MLrMJ0/nato-och-sverige-usa-lovar-militart-skydd-under-nato-process

[3] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/expert-snabb-natoinbjudan-ger-sverige-skydd

[4] https://omni.se/diplomat-otankbart-att-usa-accepterar-angrepp-pa-sverige-under-processen/a/47epn9

[5] https://valtioneuvosto.fi/sv/-/statsradets-redogorelse-om-det-aktuella-laget-granskar-finlands-forandrade-sakerhetspolitiska-miljo

[6] https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/kunde-inte-i-min-vildaste-fantasi-f%C3%B6rest%C3%A4lla-mig-det-putin-g%C3%B6r-nu/13763648

[7] https://omni.se/sverige-satts-upp-pa-rysk-lista-over-ovanliga-lander/a/qWw4ww

D. Andra effekter av ett svenskt Natomedlemskap

Skulle Sverige som Natomedlem vara tvungen att skicka svensk trupp att kriga i och för andra länder?

Ett felaktigt påstående i den svenska Natodebatten är att Sverige (om vi gick med i försvarsalliansen) inte alls skulle behöva bistå andra Natoländer (som exempelvis Turkiet) om de skulle anfallas – eftersom det till syvende och sist är den svenska regeringen och riksdagen som fattar beslut om svenskt deltagande i en sådan kollektiv försvarsinsats.[1]

På motsvarande sätt har Natomotståndare ofta hävdat att Sverige per automatik skulle kunna dras in i olika krig och konflikter som involverar andra Natoländer.[2]

Båda dessa förenklade bilder är djupt missvisande. Huruvida – och i vilken omfattning – Sverige skulle involveras militärt i en väpnad konflikt i eller för ett annat Natoland beror på. Det finns ingen tvingande automatik, men det finns flera faktorer som talar för att Sverige skulle involveras om ett annat Natoland angrips[3]:

[1] https://twitter.com/owenil/status/1513750540198420480

[2] https://www.facebook.com/747722990/videos/pcb.10159165997337991/1164571290956771

[3] Telefonsamtal med Robert Dalsjö, överingenjör och forskningsledare på FOI, 220412

Endast försvar

Det är viktigt att vara ärlig med att om Sverige går med i Nato för att vi vill kunna få hjälp och stöd av andra, så behöver vi – enligt artikel 5 i Atlantfördraget[5] – vara beredda att själva bistå andra länder om dessa utsätts för en väpnad attack. Det skulle innebära att svenska militärer kan sättas in för att försvara ett annat Natoland (sannolikt i första hand yrkesmilitärer, men ingen kan utesluta att värnpliktiga kan omfattas av kraven på solidaritet).

Det är dock lika viktigt att vara ärlig med att Natos hela syfte i första hand är att detta inte ska behövas. Poängen är att avskräcka andra (till exempel Ryssland) från att angripa ett Natoland.[6] Faktum är att inget Natoland har behövt komma till ett annat lands undsättning på grund av en annan stats angrepp. För – som har noterats tidigare – inget Natoland har angripits militärt sedan alliansen skapades. Avskräckningen har fungerat.

Men till syvende och sist måste även Sverige vara beredda att komma till ett annat Natolands undsättning, om vi skulle gå med i försvarsalliansen. Det handlar om solidaritet med andra länder om – och endast om – de utsätts för ett väpnat angrepp, exempelvis liknande det som Ryssland utför mot Ukraina. Sedan kan man förvisso vara solidarisk och ställa upp för andra utan att vara Natomedlem.

Innebär Natomedlemskap att Sverige bidrar till krigshets och upprustning?

Nato är en försvarsallians som syftar till att både dess medlemsstater och andra fredliga länder ska få leva i fred och frihet.[7] Det är fel att ge sken av att Nato skulle vara en krigshetsande organisation som kan anfalla andra länder. Natos syfte och inriktning är fred och säkerhet – genom att avskräcka från och undvika krig.

Grunden är rent defensiv: genom sin styrka ska andra länder avskräckas från att angripa ett Natoland. Det har också fungerat till hundra procent sedan starten 1949: inget Natoland har någonsin angripits av ett annat land. Den ömsesidiga försvarsgarantin innebär att om ett Natoland utsätts för en väpnad attack, så ska samtliga övriga ställa upp och försvara det attackerade landet. (Se mer ovan.)

Efter Berlinmurens fall sökte Nato en ny roll. Den bipolära världsordning som hade präglat kalla kriget tycktes vara till ända. Nato startade Partnerskap för fred, där alla före detta Sovjetstater, samtliga Warszawapaktsländer och de alliansfria länderna samarbetar med Natoländerna för att skapa ett tryggare Europa.

Men Nato började också agera utifrån devisen ”Nato should go out of area, or go out of business.”[8] Nato skulle användas för att tvinga fram fred i konflikter också utanför Natos område. Med detta som bas har Nato genomfört flera större och mindre militära operationer för att bidra till fred och säkerhet för civilbefolkningen i flera länder: Kosovo, Bosnien-Hercegovina, Afghanistan, Irak, Libyen – samt för att bistå i civila krishanteringsinsatser, exempelvis vid naturkatastrofer.[9]

Sammantaget är det dock viktigt att poängtera att Nato är en fredsorganisation, som ska bidra till fred och säkerhet både för sina medlemmar och andra länder. Nato har inte mandat – eller vilja – att starta ett anfallskrig mot exempelvis Ryssland. Att Ryssland hävdar detta handlar snarare om att en expansion av Nato österut minskar Rysslands inflytande över sina grannländer, och dess möjligheter att behandla dessa som sin egen ”bakgård”.

Däremot är det inte orimligt att erkänna att Nato bidrar till en viss militär upprustning bland både sina medlemsstater och andra (via kapprustningslogik).[10] Det är också en kritik mot tanken på ett svenskt Natomedlemskap som ofta kommer från fredsrörelsen.[11] Det är värt att i ett större perspektiv diskutera hur stor andel av ett lands välstånd som ska gå till militärt (och civilt) försvar – jämfört med andra angelägna saker, som välfärd, utbildning, klimatomställning och infrastruktur.

Just nu är dock behovet stort av att fortsätta den upprustning som redan hade beslutats i Sverige. Regeringen har redan meddelat att försvarsanslagen ska höjas rejält – till två procent av BNP.[12] Det kommer i Sveriges fall att förverkligas oavsett om vi går med i Nato eller inte. Men annars är just två procent av BNP en tydlig rekommendation som Nato ställer på sina medlemsstater. Enligt FOI skulle ett svenskt Natomedlemskap inte innebära allt för stora ytterligare kostnader – vid sidan av de redan beslutade två procenten av BNP, som är ett stort nog åtagande i sig.[13]

I och med kravet på två procent av BNP i försvarsanslag, så kan man med visst fog hävda att Nato bidrar till ökade militärutgifter i världen. Men just nu är som sagt var de allra flesta bedömare och samtliga politiska partier överens om att de svenska försvarsanslagen behöver höjas till två procent av BNP oavsett vilket säkerhetspolitiskt vägval Sverige gör. Samma sak gäller i andra Natoländer, som exempelvis Tyskland.

Innebär Natomedlemskap att Sverige bidrar till att legitimera kärnvapen, kärnvapenupprustning och ökad risk att drabbas av kärnvapenkrig?

De flesta är överens om att en kärnvapenfri värld vore önskvärd. Blotta tanken på vad som skulle hända vid ett omfattande kärnvapenkrig är förskräckande. Det skulle de facto kunna innebära slutet på vår civilisation. Därför kan socialdemokratin vara stolta över de starka röster som har kämpat för kärnvapennedrustning, bland andra Inga Thorsson, Alva Myrdal, Maj-Britt Theorin och Olof Palme.[14]

Samtidigt är dilemmat att kunskapen om hur man skapar kärnvapen nu ute. Anden är så att säga ute ur flaskan. Man kan inte avveckla den kunskapen. Det finns viktiga icke-spridningsavtal och nedrustningsavtal för att minska antalet kärnvapenstridsspetsar. Så har också skett sedan kalla krigets dagar. Men något fullständigt avvecklande av kärnvapen lär vi inte få se. Helt enkelt för att någon annan, exempelvis en skurkstat eller en terrororganisation, då skulle kunna ta fram och hota resten av världen med kärnvapen, för att tvinga alla andra till underkastelse. Många har därför dragit den inte helt orimliga (men högst olustiga) slutsatsen att en kärnvapenfri värld helt enkelt inte är möjlig.[15]

Att kärnvapen över huvud taget finns är en stor olycka för mänskligheten. Men nu handlar allt om att se till att de inte används. Under stora delar av kalla kriget levde många i rädsla för att en konflikt mellan USA och Sovjetunionen skulle leda till kärnvapenkrig. Men det fanns alltid ett visst mått av stabilitet och åtminstone förhoppning om att världens (då) fem kärnvapenstater (USA, Sovjet, Storbritannien, Frankrike och Kina) skulle ta sitt ansvar och undvika ytterligare användande av – eller ens hot om användande av – dessa kärnvapen. Nu är läget annorlunda.

Dels har flera stater skaffat egna kärnvapen – bland annat Indien, Pakistan och Nordkorea[16]. Icke-spridningsavtalet har inte fungerat fullt ut.

Dels har Putin sedan anfallskriget mot Ukraina implicit hotat andra stater med kärnvapenvedergällning om de ingriper militärt till Ukrainas försvar. Hotet har fungerat: vare sig Nato, Sverige eller något annat land har varit beredda att gå in och stötta Ukraina med egna trupper – för att inte riskera ett tredje världskrig med kärnvapenanvändning. Putin har alltså använt implicita hot om att använda kärnvapen för att understödja sin konventionella krigföring. Det är något nytt, och skrämmande. Samtidigt har exempelvis säkerhetsexperten Gudrun Persson på FOI tonat ned risken för faktiskt användande av kärnvapen: ”Eftersom avskräckningen har fungerat – varför skulle Ryssland förstöra det genom att gå till användning?”.[17]

Om Sverige idag – som alliansfritt land – skulle utsättas för kärnvapenhot från Ryssland, så skulle vi inte ha något att sätta emot. Även om risken för faktisk användning av kärnvapen är liten, så kan bara hotet om att utsättas för en kärnvapenattack göra att Sveriges oberoende och frihet hotas.

Om Sverige och Finland skulle bli medlemmar i Nato så skulle vi omfattas av Natos (framför allt USA:s) så kallade ”kärnvapenparaply”.[18] Det innebär att Nato står för en avskräckning gentemot Ryssland, som inte kan hota ett land som Sverige med kärnvapen, med mindre än att själva utsättas för motsvarande hot eller (i värsta fall) vedergällning. Det innebär att risken för att utsättas för ryska kärnvapenhot på ett sätt minskar med ett Natomedlemskap.

Å andra sidan kan risken för att dras in i ett kärnvapenkrig öka något som Natomedlem – om den ryska ledningen skulle anfalla Nato med kärnvapen. De flesta bedömare menar dock att risken för detta trots allt är liten – just på grund av den mörka logik som länge har präglat kärnvapenpolitiken i världen: terrorbalansen som under kalla kriget fick beteckningen MAD (Mutually Assured Destruction). Det vill säga: den som startar ett kärnvapenkrig kommer att utsättas för vedergällning med kärnvapen från den andra sidan. Det skulle förinta inte bara den som startade kriget – utan vår civilisation så som vi känner den. Tanken är att detta ska förhindra någon från att de facto använda sig av kärnvapen annat än som allra sista utväg när det egna landets existens är hotat. Kritiken från bland annat fredsrörelsen är att vi inte vet om politiska ledare som saknar demokratisk förankring eller omsorg om sina befolkningar verkligen fattar rationella beslut. Och det finns en risk att misstag eller beslut i affekt får förödande konsekvenser.

Att Sverige genom ett Natomedlemskap skulle legitimera kärnvapen som militärt medel är ett argument som ofta hörs från de som är kritiska till Nato.[19] Magdalena Andersson har dock varit tydlig med att Sveriges kritik mot kärnvapenupprustning består – oavsett vilket säkerhetspolitiskt vägval vi gör.[20]

Det är möjligt att Sverige skulle skonas från direkta kärnvapenangrepp om vi är fortsatt militärt alliansfria. Men Ryssland betraktar som sagt var sannolikt redan Sverige som en ”de facto” Natomedlem. Och även om Sverige skulle ”skonas” så är risken stor att alla länder runt omkring oss skulle drabbas av kärnvapenattacker. Den förödelsen skulle i högsta grad kunna påverka även Sverige och möjligheterna att överleva här. Dels på grund av att radioaktiviteten från ett omfattande kärnvapenkrig i vårt närområde skulle sprida sig även till Sverige. Dels för att svårigheterna att ta sig till Sverige skulle skapa en stor brist på mat och andra förnödenheter.

Att ens kalkylera med en tillvaro efter ett omfattande kärnvapenkrig är orealistiskt. Det är just därför ett sådant inte får bryta ut. Det bästa vore som sagt var om det inte fanns några kärnvapen i världen. Men nu är läget som bekant inte riktigt så.

Svenska socialdemokrater kommer fortsätta vilja rusta ned fler kärnvapen och stärka icke-spridningen. I den mån ett svenskt Natomedlemskap skulle påverka svensk kritik mot kärnvapen, så är det en begränsning som vi redan har. Via det nära trilaterala samarbetet mellan Sverige, USA och Finland är Sverige och USA redan nära partners. Det har redan påverkat den svenska regeringens hantering av FN:s konvention om kärnvapenförbud (TPNW), som 2017 antogs av en majoritet av FN:s medlemsländer. Sverige röstade först för att anta resolutionen, men avstod sedan från att själva ansluta sig till den. Orsaken ansågs då – inte minst av fredsrörelsen – vara hänsyn till sin nära partner USA.[21]

Det är inte heller helt orimligt att de länder som ska få skydd av USAs och Natos kärnvapenparaply inte samtidigt driver en fullständig nedrustning av dessa kärnvapen. Den som är orolig för att Sverige inte ska kunna vara en av de allra mest högljudda rösterna för total kärnvapennedrustning om vi går med i Nato har sannolikt delvis rätt. Men så är det oavsett om Sverige förblir alliansfritt med ett nära bilateralt eller trilateralt försvarssamarbete med USA – eller om Sverige går med i Nato.

Sverige kommer fortfarande kunna ha sina egna ställningstaganden i dessa frågor. Men att vara beroende av stöd från USA kan onekligen innebära en viss anpassning av hur och när dessa frågor lyfts.[22]


Sverige kan dock inte tvingas placera ut några kärnvapen på svenskt territorium.[23] Det kan noteras att Danmark och Norge inte har varit tvungna att ha kärnvapen på sina territorier när de blev medlemmar i Nato.[24]

Blir Sverige en lydstat till USA om vi går med i Nato?

Det finns inom delar av den svenska vänstern en gammal kritik av USAs globala maktambitioner, som också kopplas till Nato. Vissa hävdar till och med – Putinrysslands angrepp på Ukrainas civilbefolkning pågår – att det är Nato som är det stora hotet mot demokrater i världen.[25]

Ingen kan sticka under stol med att USA vid många tillfällen under historien har agerat i strid med folkrätten och knappast till gagn för civilbefolkningen: Chile 1973, Vietnam på 1960- och 70-talen, diverse regimer i Sydamerika och Mellanöstern, och så vidare. För detta och en hel del annat förtjänar USA kritik.

När det gäller Sveriges och Europas säkerhet, så är de allra flesta svenska bedömare och politiker dock överens om att USA har blivit en allt viktigare och allt mer uppskattad vän och partner.[26] USA har sedan andra världskriget tagit på sig en roll som världsledare. En central del av detta är den transatlantiska länken, som Nato är grundbulten i. Genom detta och bilaterala eller trilaterala samarbeten med Sverige och Finland, så har USA även engagerat sig för de alliansfria staternas säkerhet – framför allt inför hotet från Ryssland. USA får viktig underrättelseinformation och vissa möjligheter att använda svenskt territorium för övningar och i ett skarpt läge.[27] Under delar av kalla kriget fanns det också en hemlig allians mellan Sverige och USA – som även innebar att Sverige omfattades av USA:s kärnvapenparaply.[28]

Ett svenskt Natomedlemskap skulle knappast påverka vår relation till USA negativt. Tvärtom. Men varken Sverige eller andra Natoländer är eller blir några lydstater till USA, utan fortsätter vara självständiga demokratiska stater. Flera Natoländer har exempelvis kunnat rikta kritik mot USA för avlyssning av EU-ledare – utan att detta har undergrävt USA:s säkerhetsgarantier gentemot övriga Natoländer.[29] Flera Natoländer var även öppet kritiska till flera av president Trumps många och grova övertramp. Så det går absolut att vara öppen och ärlig även med kritik mot en allierad som USA. Däremot påverkar alla samarbeten med andra länder hur sådan och annan kritik framförs. Det finns inget intresse av att starta en stor konflikt med varandra inför öppen ridå.

Sveriges roll som oberoende röst för internationell fred

Sverige har genom åren spelat en viktig roll för nedrustning och direkt fredsmedling. Ett Natomedlemskap skulle inte nödvändigtvis förändra förutsättningarna för Sverige att kunna spela en sådan roll också fortsättningsvis.

Dels är Norge ett exempel på ett Natoland som har spelat en stor och viktig roll i en mängd olika fredsprocesser.[30] Landets Natomedlemskap har inte nämnvärt påverkat förutsättningarna för att kunna spela en sådan roll i Mellanöstern, Sri Lanka eller andra konflikthärdar. Tvärtom. Till detta hör också att Norge varje år delar ut Nobels fredspris. Det går alltså utmärkt att kombinera Natomedlemskap med stort engagemang för internationell fred.

Dels är det endast i konflikter där Nato eller centrala Natoländer står på ena sidan och Ryssland på andra sidan som detta skulle kunna vara ett verkligt problem. Det närmaste – och sannolikt enda – exemplet på detta är Nordkorea. Där har Sverige dock under många år spelat en inte oviktig roll. Även om utvecklingen i landet knappast går i rätt riktning, så är det inte alls säkert att ett svenskt Natomedlemskap skulle göra Sverige irrelevanta i det fortsatta arbetet där.

Avslutningsvis bör noteras att Sveriges möjligheter att vara en stark och oberoende röst internationellt är viktig. Men vår egen säkerhet är faktiskt ännu viktigare. För om vi inte kan värna vår egen självständighet, frihet och oberoende, så kan vi inte heller spela en roll i internationella fredsprocesser. Men även som medlemmar i Nato skulle Sveriges röst för fred och frihet inte tystna.

Skulle säkerheten i Europa minska om Ryssland fick en längre gräns mot Nato?

Förre statsministern Stefan Löfven sa i en finsk radiointervju att han ännu inte hade blivit övertygad om att säkerheten skulle öka om Rysslands gräns mot Nato blev längre och gick längs hela Europa.[31] Detta sätter fingret på en inte oväsentlig målkonflikt. Å ena sidan behöver alla stater själva kunna få fatta sina säkerhetspolitiska beslut. Å andra sidan behöver alla länder ta hänsyn till hur deras agerande påverkar andra.

Detta synsätt speglar också den logik som har underbyggt svensk och finsk alliansfrihet under många årtionden. Den har också fungerat i hög utsträckning – även om framför allt Sverige har ”spelat under täcket” med USA och Nato även under delar av kalla kriget.

Men det finns efter den 24 februari flera argument som talar mot detta synsätt:

  1. Ett eventuellt svenskt och finskt Natomedlemskap bör inte uppfattas som en offensiv handling mot Ryssland, utan som ett defensivt steg. Nato är en försvarsallians, inte en aggressiv och offensiv militärpakt.
  2. Det är inte Nato – eller Ukraina – som har agerat offensivt här, utan Putinryssland.
  3. Det är inte bara väst, inklusive Sverige och Finland (eller, för den delen Ukraina och andra grannländer till Ryssland) som ska ta hänsyn till Rysslands önskemål. Det är hög tid att Ryssland tar större hänsyn till andra länders behov av frihet, fred och säkerhet. Här finns det, milt sagt, förbättringspotential.
  4. Sverige och Finland kanske inte vill vara buffertstater mellan Ryssland och Nato om ryssarna – i enlighet med de krav som de ställde till samtliga EU- och Natoländer – skulle betrakta dessa som en del av den ryska inflytelsesfären.
  5. Tanken med gemensam säkerhet både i Östersjöområdet och Europa i stort har onekligen tappat i relevans så länge som Putin sitter vid makten i Ryssland, så länge de chauvinistiska geopolitiska idéerna dominerar rysk politik, så länge Kreml använder implicita hot om kärnvapen, och så vidare. Det går inte att bygga någon gemensam säkerhet med ett land som har agerat så offensivt, expansionistiskt och brutalt som Putins Ryssland har gjort mot Ukraina denna vår. Sverige behöver – och har redan intagit – ett nytt förhållningssätt till Ryssland.

Förutsättningarna för fredlig samexistens med Ryssland

Går det att ens på sikt skapa fredlig samexistens om Nato får en ännu längre gräns mot Ryssland? Eller har Ryssland inget att frukta av en eventuell Natoutvidgning?

Nato är en försvarsallians. Så i grund och botten har Ryssland inget att frukta om Sverige och Finland går med i Nato – även om Ryssland då får en betydligt längre landgräns mot ett Natoland (Finland).

Så länge Putin och andra ryska ledare som har påverkats av ryska tänkare som spär på tanken att Ryssland angrips och omringas av Väst drivs av bilden att Nato är ett hot mot Rysslands säkerhet, så kommer Kreml att agera som om Nato är landets främsta fiende.

Men Nato är inget hot mot Ryssland. Däremot är Nato ett hot mot rysk expansionism, chauvinism, aggression och geopolitiska ambitioner. Om Ryssland återigen hittar tillbaka till en mer konstruktiv och samarbetsinriktad roll, så kan Ryssland och Nato inte bara leva i fredlig samexistens. Då kan det till och med bli ett konstruktivt och direkt samarbete. Men för att det ska ske måste Putin bort (och ställas inför rätta), ockuperade områden återlämnas, ett rejält skadestånd betalas till Ukraina och en rejäl nedrustning av både kärnvapen och konventionella vapen genomföras.

Ändå – och detta är mycket svårt att ens tänka sig idag – så måste Sverige och övriga väst se framför sig en framtid där ett annat Ryssland, som har kastat av sig Putins ok och gjort rätt för sig, kan bli en del av det internationella samfundet. Här är erfarenheterna av hur väst släppte in Tyskland i gemenskapen igen efter andra världskriget ett viktigt föredöme – trots Nazityskland fruktansvärda övergrepp.

Inflytande

En inte oviktig effekt om Sverige går med i Nato är att vi får möjlighet att delta i de kvalificerade och mycket viktiga diskussioner och överväganden om Europas och Nordamerikas säkerhet som förs inom NAC. Det innebär att Sverige inte sitter på läktaren och enbart behöver förhålla sig till vad Nato bestämmer sig för att göra – utan att vi i så fall får inflytande över de viktiga beslut som Natoländerna fattar för att kontinuerligt stärka både säkerheten i Europa och fred runt om i världen. Det är diskussioner som kan påverka och stärka även svensk säkerhet långsiktigt.

Detta är en aspekt av ett möjligt svenskt Natomedlemskap som har fått allt för lite uppmärksamhet. Men om man menar allvar med att vilja stärka inte bara Sveriges, utan även andras säkerhet, så tjänar man otroligt mycket på att sitta med och ha inflytande över världens tyngsta säkerhetsorganisation. Detta var en av de främsta slutsatserna som Natoutredaren Krister Bringéus drog efter sitt omfattande analysarbete.[32]

[1] https://twitter.com/owenil/status/1513750540198420480

[2] https://www.facebook.com/747722990/videos/pcb.10159165997337991/1164571290956771

[3] Telefonsamtal med Robert Dalsjö, överingenjör och forskningsledare på FOI, 220412

[4] https://www.wikiwand.com/sv/Supreme_Allied_Commander_Europe

[5] https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm

[6] https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/nato/skriv-ut-alla-kapitel/

[7] https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/nato/skriv-ut-alla-kapitel/

[8] https://www.washingtonpost.com/archive/opinions/1993/07/02/natos-last-chance/22054ea7-5958-44b0-9e6a-212ee1da51de/

[9] https://www.nato.int/cps/en/natolive/topics_52060.htm

[10] https://www.expressen.se/tv/nyheter/upprustning-ar-alltid-forenat-med-risker/

[11] https://www.svenskafreds.se/upptack/forsvars-och-sakerhetspolitik/nato-gor-oss-inte-sakrare/

[12] https://www.regeringen.se/artiklar/2022/03/forsvarsanslaget-ska-oka-till-tva-procent-av-bnp/#:~:text=Anslaget%20till%20det%20svenska%20milit%C3%A4ra,Damberg%20och%20f%C3%B6rsvarsminister%20Peter%20Hultqvist.

[13] https://www.dn.se/ekonomi/ny-berakning-av-natonotan-for-sverige/

[14]https://www.google.com/search?q=socialdemokraterna+k%C3%A4rnvapennedrustning+Alva+Myrdal+Inga+Thorsson&sxsrf=APq-WBvLwiUvU1IUrKyKP_tdQLL6QxhUSw:1650983880573&ei=yANoYpHUIpqVxc8PgOS36Ak&start=10&sa=N&ved=2ahUKEwiR2Oyd-rH3AhWaSvEDHQDyDZ0Q8tMDegQIARA6&biw=1935&bih=1100&dpr=1#:~:text=HUNDRA%20%C3%85R%20AV,pressmachine.se%20%E2%80%BA%20obj

[15]https://gupea.ub.gu.se/bitstream/handle/2077/67027/gupea_2077_67027_1.pdf;jsessionid=A8583ABF5FE2BDACA30E767A0340A10F?sequence=1

[16] https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2022-03-01-svar-pa-vanliga-fragor-om-karnvapen.html

[17] https://www.altinget.se/omsorg/rss/158221

[18] https://svenska.yle.fi/a/7-10015823

[19] https://www.dn.se/debatt/natomedlemskap-innebar-ja-till-karnvapendoktrinen/

[20] https://www.socialdemokraterna.se/vart-parti/vara-politiker/magdalena-andersson/tal/magdalena-anderssons-forsta-maj-tal-2022

[21] https://www.dagensarena.se/opinion/sverige-tystas-av-usa-och-nato/

[22] https://fb.watch/cKV8Jn_r4A/

[23] https://www.svtplay.se/video/33903094/agenda/agenda-10-apr-21-15-1

[24] https://www.svd.se/a/V987rW/5-punkter-sa-kan-ett-natomedlemskap-se-ut

[25] https://nyamitten.se/2022/03/11/nato-ar-ett-hot-mot-demokrater/

[26] https://www.dn.se/sverige/usas-och-sveriges-militara-samarbete-har-aldrig-varit-tatare-an-under-trump/

[27] https://www.dn.se/nyheter/politik/militara-samarbetet-med-usa-fordjupas/

[28] Lifeline Lost av Robert Dalsjö (2006)

[29] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/merkel-kritiserar-usa-igen

[30] https://www.hbl.fi/artikel/nordbor-som-framstaende-fredsmaklare/

[31] https://svenska.yle.fi/a/7-10014902

[32] https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/kunde-inte-i-min-vildaste-fantasi-f%C3%B6rest%C3%A4lla-mig-det-putin-g%C3%B6r-nu/13763648

E. Förutsättningar för ett svenskt Natomedlemskap

Sverige behöver först bestämma sig för om man över huvud gör bedömningen att ett svenskt Natomedlemskap skulle öka landets säkerhet. Det beskedet har i skrivande stund inte lämnats. Men om man landar i en sådan slutsats, så behöver också andra faktorer vägas in.

Finland

Mycket talar i skrivande stund för att Finland kommer att meddela att landet vill gå med i Nato.[1] Det är viktigt att poängtera att ett sådant besked inte med automatik leder till samma besked från Sverige. Vi bestämmer själva över vår säkerhetspolitiska linje. Om Finland väljer att ansöka om Natomedlemskap, så ligger beslutet om huruvida Sverige också ska göra det, eller fortsätta vara militärt alliansfritt, fortfarande på den svenska regeringens och (senare i processen) riksdagens bord. Vi kan (hypotetiskt) gå med även om Finland väljer att inte säga ja till ett Natomedlemskap. Och vi kan formellt sett fortsätta vara militärt alliansfritt även om Finland skulle gå med i Nato.

Men det finns ändå flera skäl för Sverige och Finland att agera samfällt i denna fråga:

Opinionen

Säkerhetspolitiska vägval ska inte beslutas utifrån enstaka opinionsmätningar. Men både i Sverige och Finland har folkopinionen för ett Natomedlemskap ökat avsevärt. Omsvängningen har gått snabbare och varit tydligare än någonsin tidigare. Putins anfallskrig mot Ukraina har verkligen påverkat svenska folkets syn också Sveriges säkerhet. Bilderna av de ryska attackerna mot civila, massmorden, massvåldtäkterna med mera har bidragit till att svenska väljare verkligen vill göra allt de kan för att inte Sverige ska drabbas av något liknande. Då ligger ett svenskt Natomedlemskap nära till hands.

Enligt den senaste mätningen från SIFO vill hela 60 procent av svenskarna att landet går med i Nato om Finland bestämmer sig för att gå med. Endast 15 procent säger då nej till detta.[2]

Även bland socialdemokratiska väljare är det enligt SIFO en tydlig övervikt (53 procent) som säger ja till svenskt Natomedlemskap – om Finland säger ja först. Endast 19 procent säger då nej.

Att väljaropinionen är så tydlig gör det mer problematiskt att säga nej till svenskt Natomedlemskap. Men partiet kan inte heller låta opinionsmätningar vara det enda eller ens den viktigaste faktorn. Viktigast är vad som bidrar bäst till svensk säkerhet – inte vad väljarna i en enkel opinionsundersökning säger om Natomedlemskap.

Tajming: förändring nu, senare eller aldrig?

Är det fel att fatta denna typ av beslut forcerat – mitt under en kris? Är det bättre att vänta och se hur läget är när dammet har lagt sig? Eller är det just nu som det finns ett momentum – både säkerhetsmässigt och opinionsmässigt?

Flera inom socialdemokratin har velat se en mindre stressad och forcerad förankrings- och beslutsprocess om Sveriges viktiga säkerhetspolitiska vägval. Det finns förvisso goda skäl att säkerställa att alla har haft möjlighet att fundera igenom, analysera och diskutera dessa frågor. Samtidigt är det på flera sätt nödvändigt med en relativt snabb process.

Det finns också legitima argument för att inte fatta beslut allt för snabbt:

[1] https://www.hbl.fi/artikel/hogst-troligt-att-finland-gar-med-i-nato/

[2] https://www.svd.se/a/KzmQmX/svd-sifo-da-kommer-s-valjare-saga-ja-till-nato

[3] https://omni.se/presidenten-vi-kommer-inte-kunna-ga-med-i-nato/a/ALmy8q

F. Kritiska perspektiv: Vad talar mot ett svenskt Natomedlemskap?

Det finns naturligtvis flera olika argument mot ett svenskt Natomedlemskap, som beroende på ens värderingar och preferenser kan vägas något olika. Men det finns också vissa nejargument som snarare baseras på missförstånd. Låt oss ändå titta på både rimliga kritiska perspektiv och sådana som det kan finnas rimliga svar på:

Hur stor är risken – egentligen – för att Sverige drabbas av väpnat anfall?

Risken för ett omfattande väpnat angrepp på Sverige är enligt Försvarsmakten liten. Mycket lite talar för att Ryssland skulle anfalla och ockupera hela eller stora delar av Sverige.

Däremot kan risken för ett ryskt angrepp mot Gotland vara något mer sannolikt – även om inte heller den risken är överhängande. Allt beror dock på hur Ryssland agerar när kriget i Ukraina är över.

Den ryska militärmakten har knappast imponerat i Ukraina. Däremot har de lyckats förstöra hela städer, och utsätta civilbefolkningen för ett brutalt våld. Det är inget vi vill att Sverige ska drabbas av. Samtidigt behöver Sverige i grunden inte vara lika oroligt för den ryska militärmakten. Sverige har ett betydligt mer modernt och starkt försvar än Ukraina, så vi skulle kunna åsamka en fiende rejäl skada om hen angrep oss.

Men i och med att risken för en attack på Sverige är begränsad, så kan man argumentera för att ett svenskt Natomedlemskap av den anledningen inte är nödvändigt.

Hur stora är riskerna för att drabbas av mer långtgående och allvarliga ryska reaktioner på en svensk och finsk Natoansökan?

Den finska säkerhetspolitiska redogörelsen pekade på att det finns en relativt stor risk att Finland (och, för man utgå från, Sverige) skulle utsättas för någon form av aggressiv reaktion från Ryssland om landet skulle ansökan om Natomedlemskap. Men hur stor är risken att drabbas av mer långtgående och allvarliga ryska reaktioner – exempelvis militära angrepp eller allvarligare cyberangrepp som skulle drabba det svenska samhället hårt? Den svenska fördjupade säkerhetsanalysen behöver göra en bedömning av dessa risker, och hur de kan hanteras.

Enligt den tidigare Natoutredaren Krister Bringéus kan Sverige inte räkna med några formella säkerhetsgarantier från Nato under en ansökningsprocess. Artikel 5 är enbart för fullvärdiga medlemmar. Däremot menar han att det vore fullständigt otänkbart och ett allvarligt brott mot USAs trovärdighet om Washington skulle låta ett land som har bjudits in att bli medlem i Nato attackeras av Ryssland. Det skulle, enligt Bringéus, åtminstone finnas mycket kraftfulla informella säkerhetsgarantier under processens gång.[1]

Sverige kan och bör inte tala om vilken typ av ryska reaktioner som skulle krävas för att något sådant skulle bidra till att skrinlägga planerna på Natomedlemskap. Det är av avgörande betydelse att inte på något sätt vare sig ”bjuda in” Ryssland att komma med reaktioner – eller anpassa sitt beslut till vad Kreml anser är ”rätt” väg för Sverige.

Vad händer om Trump kommer tillbaka till makten i USA?

Det finns farhågor om att Donald Trump ska ställa upp i – och vinna – presidentvalet i USA 2024.[2] Det vore utifrån en socialdemokratisk, svensk och europeisk horisont mycket allvarligt. En av Sveriges främsta Natoexperter, överingenjör Robert Dalsjö vid FOI intygar att en amerikansk president kan – om han vill och tillåts – allvarligt skada Natos trovärdighet försvarsallians.[3] Vissa Natokritiker anser att risken för ett Trumpstyrt USA är skäl nog att stå utanför alliansen.[4]

Man ska inte sticka under stol med att en Trumpåterkomst vore katastrofalt för både USA, det transatlantiska samarbetet och världen. Om det skulle inträffa – och inställsamheten till Putin är den samma – så skulle det i sig kunna försämra Sveriges säkerhet.

Men det gäller oavsett om vi går med i Nato eller inte. För Sverige är redan idag beroende av det nära trilaterala samarbetet med USA och Finland. Vi skulle alltså redan idag drabbas hårt av en Trump som lägger om USAs syn på säkerhetsgarantier till och försvarssamarbeten med andra länder. Det är också värt att notera att Nato trots allt ”överlevde” president Trump under åren 2017-2021.

Idag har Tyskland och flera andra europeiska Natoländer dessutom tagit det viktiga steg som Trump efterlyste: att ta ett kraftigt ökat kostnadsansvar för Europas säkerhet själva. Tysklands mycket kraftfulla upprustning gör även att ett Nato där USA drar tillbaka en del av sitt engagemang under ett antal år ändå skulle kunna ha en kraftfull avskräckande funktion visavi Ryssland. USA är Natos viktigaste medlemsland, men alliansen består trots allt av 29 andra medlemsstater också. Det finns alltså en stor trygghet och garanti för Natomedlemmar även om USA under ett antal år slår in på en mer Natoskeptisk linje.

Men med detta sagt: om Trump skulle komma tillbaka till makten i USA, så skulle det Nato som Sverige i så fall går med i nu inte vara riktigt det samma under ett antal år.

Ska Sverige verkligen ingå i en militär allians med Erdogans Turkiet?

Många Natopositiva talar ofta om att detta är en försvarsallians mellan 30 demokratier. Det är en sanning med viss modifikation. Om vi bortser från de demokratiska underskotten i länder som Ungern, Polen och USA, så återstår ändå Turkiet, ett land som under president Erdogan har blivit allt mer auktoritärt.[5]

Turkiets brott mot de mänskliga rättigheterna, anfallskrig mot kurderna både i det egna landet och i Syrien och nedmontering av demokratin gör att det är svårt att argumentera för att hela Nato skulle utgöra en värdegemenskap för frihet och demokrati.

Sverige behöver kunna fortsätta rikta hård kritik mot Turkiets övergrepp även om vi skulle gå med i Nato.

Men kritiker pekar även på att det skulle vara svårt att motivera att sända svenska soldater att strida för Turkiets sak. Så kan man tycka. Å andra sidan skulle det främsta kravet på att sända trupp för att försvara Turkiet i händelse av ett väpnat angrepp knappast vila på just Sverige, utan på andra länder som ligger närmare Turkiet. Samtidigt är det viktigt att rent principiellt vara lika tydlig i solidariteten med det turkiska folket och de kurder som bor och lever i de turkiska delarna av Kurdistan som mot något annat Natoland – om dessa skulle bli offer för ett oprovocerat anfallskrig från exempelvis Ryssland. Det gäller att se de människor i befolkningen som drabbas av brott mot folkrätten – inte enbart förhålla sig till regimen, om denna är oskyldig till att ha blivit utsatt för ett väpnat angrepp.

Till det kommer att demokratin i Turkiet trots allt inte är helt nedmonterad. Val kommer att hållas, och oppositionspartier kan fortfarande agera. Enligt en sammanvägning av väljarmätningarna inför parlamentsvalen 2023 har socialdemokratiska CHP ökat kraftigt, samtidigt som Erdogans AKP tappar lika tydligt.[6] Än är inget klart, men det är svårt att för evigt utgå från att Turkiet är ett odemokratiskt land som Sverige aldrig vill liera sig med.

[1] https://omni.se/diplomat-otankbart-att-usa-accepterar-angrepp-pa-sverige-under-processen/a/47epn9

[2] https://www.marcusoscarsson.se/just-nu-starka-siffror-for-trump-okar-hans-chans-infor-usa-valet-2024/

[3] https://sverigesradio.se/artikel/vad-skulle-galla-for-ett-ev-svenskt-medlemskap-i-nato

[4] https://www.tv4.se/artikel/3x3TlLNSK1edEHwCw5fU2Y/det-aer-ingen-nato-debatt-det-aer-propaganda-goeran-greider-om-slittringen

[5] https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/turkiet/demokrati-och-rattigheter/

[6] https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_2023_Turkish_parliamentary_election

 G. Avslutning: Kan Sverige klara sig utan att gå med i Nato?

Sverige kan klara sig utan att gå med i Nato. Men det finns flera principiella nackdelar:

***

Socialdemokratin kan och bör diskutera Sveriges säkerhetspolitiska vägval så gott det går på den relativt korta tid som står till buds. Och den fördjupade analysen och samtalen mellan regeringen och riksdagspartierna är mycket viktig för det kommande beslutet.

Men till syvende och sist är detta ett beslut som statsministern – tillsammans med utrikes- och försvarsministrarna och övriga regeringen – behöver fatta. I detta ska vad som är bäst för Sveriges säkerhet vara avgörande. Det är viktigt att visa respekt för att regeringen sitter med en hel del underrättelseinformation och kvalificerad analyskapacitet som andra inte har tillgång till. Det innebär inte att det är fel att frågan diskuteras öppet och brett inom socialdemokratin, i media och bland allmänheten. Men till syvende och sist är det regeringen som behöver fatta själva beslutet.

[1]https://www.regeringen.se/4a965d/globalassets/regeringen/dokument/forsvarsdepartementet/forsvarsproposition-2021-2025/totalforsvaret-2021-2025-prop.-20202130.pdf